Arkiv - Okategoriserade RSS Feed

En dag på jobbet!

En dag på jobbet
innebär ofta många olika möten, och med betoningen på olika: Mötet med den som med glädje och en gnutta otålighet väntar på ankomsten av första barnet. Mötet med den som nyligen förlorat sin livskamrat sedan många, många år. Mötet med den 18-åring som fått sitt hett efterlängtade körkort. Mötet med den som efter ett långt liv uttrycker sin längtan hem till Herren. Glädjen och sorgen, livet och döden, hoppet om liv framtiden på jorden och i himlen -allt detta kan vi mötas av och låta det finnas i och berika våra liv.
Och så möts vi genom tidningar och TV av svältande människor, upplopp och kraveller, våld och krig och en global ekonomi i gungning. Och även detta är en del av livet, inte som något som berikar, men som manar till öppenhet, lyhördhet och agerande för människor -både den som finns i min närhet och den som geografiskt är långt borta, men ändå kommer nära genom mediernas bilder.
Och så blir min dag på jobbet på nytt en längtan, bekännelse och en bön, både för mig själv och för andra: ”Nära vill jag leva, nära dig min Gud. I din omsorg finner själen ro, i din omsorg kan min kärlek gro”.
Eva Altemar, diakon i Södra Nissadalens missionsförsamling i Sennan

Tillbaka efter semestern…

Hej igen, nu är jag tillbaka efter semestern och gläds bl.a. åt att diakonibloggen har kommit igång med fler inlägg under sommaren, dock har namnet fallit bort på de senaste inläggen och det är ju synd att inte veta vem som har skrivit, därför skriver jag nu rubriken följt av namnet så att man vet vem som har skrivit vad. Väl mött i höst alla diakonibloggläsare.
Pilgrimsvandring – Marie Lindholm, diakonisekreterare
Ta mig tillbaka till fjället – Eva Altemar, diakon i Missionskyrkan i Sennan utanför Halmstad och maken Håkan Altemar, diakonman.
Ett popcorn – Maria Melin, ungdomsdiakon i Tierps missionsförsamling.
Medan degen jäser – Anneli Diskerud Morken – diakon och jobbcoach för studieförbundet Sensus.

/Marie Lindholm, diakonisekreterare

Ett popcorn

Bilden är tagen på Tonårslägret X i Mellansvenska distriktet

Förra veckan var jag på läger. En vecka tillsammans med 80 andra, tonåringar och ledare. En vecka full av sol och bad (fast jag badade inte och höll mig mest i skuggan), men framför allt en massa Gud!

Skulle kunna skriva mycket om lägret om möten, samtal, glädje och allt annat som ryms på ett läger. Men jag tänkte dela med mig av en tanke som vi fick en av kvällarna då vi hade besök av Jonas Helgesson, ståuppare med många goda tankar. Men det var just en som fastnade och den kom alldeles i slutet.

För att kunna växa och utvecklas som vi ska behöver vi finnas i en varm miljö. Om du omger dig av människor som ser ner på dig och ständigt har något negativt att säga så kommer du inte att utvecklas till den du är tänkt att vara. Men om du får vara i en varm miljö med människor som uppmuntrar dig så kommer du att utvecklas. Som ett popcorn. Ett popcorn som läggs i kylen händer inget med, men ett popcorn i en microugn kommer att poppa! Det är samma popcorn, men värmen behövs!

Men jag tror att vi behöver mer än bara varma människor, Guds närvaro i våra liv kan få oss att poppa ut till dem vi är tänkta att vara!

Pilgrimsvandring

Fick ett minneshäfte häromdagen från en underbar pilgrimsvandring med diakonklassen en vecka i maj. Vi vandrade längs Gotlands stränder och under strålande sol och klarblå himmel fick vi uppleva vederkvickelse till både ande, kropp och själ. Samtalen på tu man hand likaväl som de inre samtalen med Gud under den tysta vandringen kan man leva på länge….

Höstplanering

Det är lite trögt att planera höst just som försommaren är som vackrast. Men med frälsarkransens stora vackra kulor som skall bli till en ”frälsarkranspromenad” genom kyrkorummet blir det liksom nästan så att jag kan längta tills vi kan slå upp kyrkportarna och erbjuda detta.

Margareta Björn , Diakon i Majornas mfs

 

Tomt skrivbord!

Så glad jag var när jag kom tillbaka från årets konferens. En sån höjdar konferens och jag fick vara med. Men med ett brak återkom verkligheten, på mitt skrivbord låg två mycket ensamma sladdar och min dator var stulen. Så obehagligt det är att bli bestulen, känslan av att någon gått in på mitt arbetsrum och gått ut med min dator. Suck ! Ja, detta är en erfarenhet jag gärna varit utan men en erfarenhet är en erfarenhet och rätt som det är får man nytta av sådana.

Margareta Björn , Diakon i Majornas mfs

 

Jesus på Ringhals – snacka om kärnkraft!

bilden funnen på nordman's dairy of a middle-aged hero

Under två dagar i stilla veckan inbjöd Missionskyrkan i Värö till påskandakter i det gamla kapellet på Ringhals. Ett tiotal personer samlades för att lyssna till en betraktelse kring påskens budskap, sjunga några välkända påskpsalmer, tända ljus och be om beskydd för de anställda och säkerheten på Ringhals. Efter andakten bjöds på kaffe, kaka och påskgodis. Samtalen runt kaffekoppen är ett uppskattat inslag.

Marie Lindholm, diakonisekreterare

En glimt ifrån sjukhuskyrkan

Arbetet i sjukhuskyrkan är mycket meningsfullt!
Sedan aug.2010 är jag anställd som sjukhusdiakon i Sjukhuskyrkan i södra Hälsingland. Min bas är sjukhuset i Bollnäs och det är där jag tillbringar den mesta tiden. Jag samarbetar med en präst från Svenska kyrkan.
Att vara medmänniska är min huvudsakliga uppgift. Att vara någon som har tid, som ser, som hör och har förmåga att vara närvarande. Det handlar också om att inte dra sig tillbaka när det riktigt krisar till sig, att trots sin egen osäkerhet och rädsla våga stanna kvar där det absolut svåraste har hänt.
Patienter, anhöriga och personal är de tre målgrupper vi har i vårt arbete.
Det blir många nära samtal med människor. Det är en förmån och väldigt fascinerande att få lyssna på människors livsberättelser – sorg, glädje, kamp, livslust, hopplöshet – som livet är.
Jag upplever att vi fyller ett stort behov hos människor, genom att vara någon som har tid, som vill lyssna, ibland kanske ge råd och som har tystnadsplikt.
Sjukhuskyrkan är väl etablerad på sjukhuset och vart jag än rör mig blir jag mycket positivt mottagen. Personalen uttrycker en stor tacksamhet över att vi finns. Vi är en resurs som dom verkligen räknar med. Jag tror att vid ett mindre sjukhus är möjligheterna till ett gott och nära samarbete stora.
För mig är det stort att få vara en representant för Kristus när jag finns på sjukhuset. I min gröna diakonskjorta blir jag synlig och tydlig.
Det är inte orden som är viktiga i mitt arbete, utan närvaron. Min uppgift är inte att övertyga folk att bli kristna, men med ett förhållningssätt som är öppet för vad som än kan komma, händer det nu och då att människor vill prata om Gud och kristen tro. Ibland vill någon att jag ber för dom.
Det här jobbet handlar om verkligt liv och verklig död. Det har blivit så tydligt för mig att allt hänger så intimt ihop. Livet och döden är så nära varandra. Mitt i den djupaste sorg kan döden vara så vacker och helig. När jag står där i avskedsrummet med de anhöriga, känner jag så tydligt att döden inte bara är en avslutning på livet. Det är något mycket, mycket större. En vän till mig sjöng en sång, där några av orden löd: Döden är när livet vänder blad.

Eftersom arbetet tar mycket energi och kraft känns det skönt att veta att församlingarna ber för sjukhuskyrkan och oss som arbetar där.
Det går inte att planera mitt arbete. Jag vet aldrig vad som ska hända Därför är min utmaning att ständigt träna på överlåtelsen. Att varje morgon på väg till jobbet säga: Herre, ske din vilja, och sen lita på att den bär.

Kerstin Renöfält / Sjukhusdiakon

Inget går att planera. Den stprsta utmaningen är överlåtelsen

Döden är när livet vänder blad

Att sitta inne med frågor…

Jag tror att det är väldigt viktigt att vi får ställa våra frågor. Frågor om livet, frågor om tron, frågor om allt. För tänk så mycket vi går och funderar på. Frågor som vi inte vågar ställa för att vi tror att vi är själva om dem eller för att vi tror att det är ”dumma” frågor.

Nästan alla de barn och ungdomar som jag möter får någon gång chansen att lägga en fråga i en frågelåda. Frågor som kan handla om vad som helst.

Igår hade vi sista gången före jul med konfirmanderna. Då passade vi på att svara på frågor från vår frågelåda. Det var frågor som rörde allt mellan ”Får man flirta i kyrkan?” och ”Hur vet man när man är kristen?”.

Som ni kanske förstår så gillar jag det här med frågelådor. Kanske därför att jag aldrig vågade fråga när jag var yngre. Kanske också därför att jag lär mig så väldigt mycket av att vara med och försöka svara på frågor som kommer in.

Våga fråga, och våga skapa miljöer där frågorna får komma fram! Vad är din fråga?

En speciell dag…

En kväll bestående av lekar från Kongo, rostat bröd, prat om framtida utbildningar och lite tjejsnack. Mitt i allt detta får jag vara med. Mitt i mötet med tonåringar.

Kanske verkar det som en vanlig fredagskväll i kyrkan. Men nej, det är ingen vanlig kväll. För under en vanlig kväll får man väl inte vara med om alla dessa möten? En vanlig kväll lyssnar man väl inte på när en tonåring berättar om hur hon känner sig trygg med Gud vid sin sida?  

Varje dag, varje möte är nytt! Kanske behöver vi påminna oss om det. Att inte ta livet allt för självklart. Det finns inga vanliga dagar…

Sida 2 av 2«12