Arkiv - diakoni RSS Feed

Kan en Diakon ta semester?

 


Två dagar innan jag gick på semester pratade jag i telefon med en kille, vi kan kalla honom Philip. Philip är cirka 20 år och så där härligt radikalt kristen som man kan vara i den åldern. Det är en kille jag är glad att ha i min närhet. När Philip hade avhandlat sitt ärende sa jag bara i förbifarten att nu skulle jag gå på semester. Då säger han med sin uppriktiga ärlighet ”Kan en Diakon ta semester, det trodde jag inte.” Jag går i försvar och säger, ”Självklart kan en Diakon ta semester, det är viktigt med en längre ledighet, ja faktiskt nödvändigt.” För att förtydliga mig riktigt drog jag till med att t.o.m. Jesus drog sig undan ibland.
Ändå har Philips fråga följt mig i sommar. ”Kan en Diakon ta semester?” Fortfarande ser jag det som viktigt och nödvändigt med en längre ledighet, men…
- Kan man ta semester från att vara Kristen?
- Kan man ta semester från att vara Medmänniska?
Givetvis kan man inte det! Vet inte om Philip tänkte så, men att vara Kristen, Medmänniska eller Diakon gäller väl för alltid.Att det är sommar gör väl ingen skillnad?

Lena Hilding-Carlsson
Diakon i Älmhults Missionsförsamling som just nu har semester….

Medan degen jäser…

Satte mig ner framför datorn för att börja skriva några ord till den här veckans diakoniblogg, då jag plötsligt mindes att jag hade tvätt som måste hängas ut på tork medan det ännu var uppehållsväder. När jag ändå passerade förbi passade jag på att slänga in en ny omgång i maskinen. Slog mig på nytt ner vid tangentbordet, suckade lite och kom att tänka på brödet som jag skulle baka idag. Jag kan ju sätta igång degen så kan den jäsa medan jag skriver färdigt, tänkte jag. Plockade fram alla ingredienser, blandade ihop och körde igång hushållsassistenten. När jag ändå stod där vid diskbänken plockade jag ur diskmaskinen, fyllde maskinen med mer disk och röjde bort kastruller, bakformar och annat som ofta hamnar där. Nu var jag redo att fortsätta skrivandet. Funderade på vad dagen skulle innehålla och vidare på vad en blogg egentligen handlar om . ”Skriv personligt, titta på andra bloggar” var bl.a. tipsen vi fått. Nej nu hade brödet jäst färdigt, dags att baka ut det. Återvände för tredje gången till datorn.

”Ska bara, ska bara” ord som både mina barn och jag själv använder. Jag håller på med en massa saker parallellt, för så fungerar vi människor för det mesta. Någon kanske vill kalla det en undanflykt eller att undvika det man egentligen behöver göra men varifrån ska man annars få inspiration om inte i vardagens trivialiteter och livsflöde. ”Livet är det som pågår medan vi gör annat”. Där kom visst postbilen, bäst att se om det kommit något viktigt brev. På väg tillbaka passerar jag blomsterrabatten, här växer det visst ogräs som måste rensas bort. Tittar på borstnejlikor och malvor, de trivs bra där de står, men glanskörsbärsträdet fick nog fel växtzon och kanske behöver det ett mer skyddat läge. Tänker på våra liv och våra egna växtförhållanden, hur viktigt det är med god växtplats och ibland skyddande lägen. Det finns människor som själva har en god jordmån runt sig, i deras närhet kan man uppleva att här är det gott att vara, här tillåts man att växa. Tillbaka från trädgårdens funderingar och åter till skrivandet. Det ringer på dörren, en kusin till barnen kommer. De håller på att skriva ett filmmanus, sommarens projekt. Timern piper, bullarna är färdiga. Det får bli en fika på verandan.

Om inte bara fanns, ett litet utfyllnadsord. Bara kan vara enkelt men det kan också innehålla någons högsta önskan. Att bara få bli frisk, att bara våga något nytt. Att bara finnas tillhands för någon annan, kan innebära att man erbjuder ett skyddat läge för den som är i behov av det.

Ser på den skrivna texten, två plåtar pizzabullar och tre tvättmaskiner senare och tänker att det här blev nog ett riktigt lapptäcke, mer en livsstilsblogg än en diakoniblogg men tänker att diakoni också handlar om att vara mitt i livet och i livsflödet. Men ikväll, då ska jag förhoppningsvis bara gå en tur i skogen med min vandringskompis och vi ska bara prata om livet i stort och smått. Vi ska bara stanna upp några gånger för att titta på någon vacker blomma eller bara plocka lite blåbär för att äta just då. För att sedan bara gå vidare, stanna för att leta upp stigen på nytt och fortsätta vårt samtal om drömmar, besvärliga situationer och allt annat. Kort och gott en god växtzon. Bara det inte regnar allt för mycket.

 

Missionkyrkans diakonsmycke

För hela Missionskyrkan.

Korset, försoningens symbol, som omsluts av hjärtat med kärlek, omtanke för medmänniskan. Så kan vi beskriva diakonsmycket. Sedan 1974 har det varit medlemssymbol inom Diakonernas Riksförbund inom Missionskyrkan och SMU.

Jag tror att vi är många diakoner som inför avskiljningen eller ordinationen högtidligt tagit mot smycket. Jag tror vi är många som bär det med stolthet som en påminnelse om vår kallelse och vårt uppdrag.

Fast diakonin är givetvis större än Diakonernas Riksförbund. Många som genom åren sett symbolen har associerat den med just diakoni inom Missionskyrkan och inte med ett speciellt förbund. Detta fick oss inom förbundets styrelse att börja fundera. Kanske var dessa uppfattningar om symbolen rent av bättre än hur det faktiskt förhöll sig? Var sak har, som vi vet, sin tid. Vi är många diakoner som försökt lära oss detta med omvärldsanalys, eller hur? Tiden kanske rent av var mogen för förändring i ”smyckesfrågan”.

Efter samtal på förbundets årsmöte och förfrågan till kyrkostyrelsen var det dags. Den 7 april överlämnades diakonsmycket till missionsföreståndare Göran Zettergren och diakonisekreterare Marie Lindholm. Nu är symbolen inget förbundsmärke längre. Istället är det en symbol tillgänglig för diakoner och diakoni inom hela kyrkan. Exakt hur den kommer användas kan vi inom förbundet inte veta eller råda över. Vi kan bara önska att symbolen blir till välsignelse. Att den även i fortsättning får påminna oss om att försoningen handlar om Guds kärlek. Och om att Guds kärlek handlar om möten i handling, närvaro och ord.

 /Karin Fritzson

 Ordförande Diakonernas Riksförbund.

Om diakoni vill jag skriva.

För mig är det diakonala uppdraget viktig.
Jag vill se den kristna församlingen som en helhet vars högsta önskan är att räcka evangelium åt medmänniskor. Detta sker på olika sätt allt efter människors kallelse och gåvor. Några förkunnar ordet andra omsätter förkunnelsen i handlingar, kärlekshandlingar, som gör evangeliet synligt och trovärdigt.
Jag tycker om att tänka att diakoni är kärlekens tjänst.

Vet ni att varenda missionsförsamling har, oftast många sådana tjänster, oftast frivilligarbetare.
Vet ni att dessa kärlekens tjänare nästan inte märks, det finns någon konstig tradition som säger att det diakonala uppdraget skall utföras i tysthet. Så vill vi inte ha det längre.
Diakoni innebär möten med många olika människor och det finns en kreativitet bland diakoner och diakoniarbetare som är stor och så måste det vara när man är i kärlekens tjänst.
Att berätta och lyssna till församlingars diakonala funktioner i vardagslivet kan ge  inspiration, kraft och glädje.
Därför skall vi blogga.
Därför skall vi berätta.
Därför skall vi dela det vi står i.
Sida 3 av 3«123