Arkiv - diakoni RSS Feed

Välkomna till release

Välkomna till releasen för Diakonins Månad i Andreaskyrkan, Högbergsgatan 31 i Stockholm. Datum för releasen är onsdagen den 28 mars kl. 10.30 – 12.00. Programmet bjuder på ett samtal mellan Sten-Gunnar Hedin och Johan Arenius under temat generationssamverkan. Staffan Skarrie spelar och sjunger och materialet presenteras.

Kaffe och smörgås serveras till självkostnadspris.

Materialet till Diakonins månad 2012 kommer att finns för nedladdning på SKR:s hemsida, www.skr.org

Varmt välkomna

Marie Lindholm, diakonisekreterare

Träning!

Så här i början av det nya året är det nog många av oss som tänker att nu är det dags att ta tag i saker och ting. Det här året ska bli året då jag tränar. Kanske går till gymmet, börjar på zumba, simmar… För att komma i god fysisk form så behöver träningen vara regelbunden, och någorlunda ofta. Och i början brukar det gå ganska bra, men sen… Skälen och ursäkterna tornar upp sig och resultatet blir ofta att träningen uteblir.

Kanske är det bara jag som känner igen mig i det här!?
Hur som helst så tror jag att det finns en annan del av oss själva som vi också behöver träna men som vi är ännu sämre på att komma igång med. Jag tänker på vår självkänsla!
Självkänslan finns inte där av sig själv och det är så lätt att den försvinner nästan helt. Därför behöver vi träna. Vi behöver säga åt oss själva att vi är bra, vi behöver fundera på vilka goda egenskaper vi har använt just idag. Och vi behöver våga vara stolta över det vi gör!



När tränade du sist?

Jag arbetar mycket med tonåringar i min tjänst som ungdomsdiakon. Och just detta att träna självkänsla försöker jag plocka in på många olika sätt i arbetet. Det blir så lätt så att budskapet om att ”Gud älskar dig” går att förstå utifrån andra, men själv är det svårt att ta till sig. Då kan min roll som ledare få bli att vara tränare. En tränare som peppar och ser goda sidor. En tränare som ger redskap för att själv träna självkänsla.


Sef 3:17
Herren, din Gud, bor hos dig,
hjälten och räddaren.
Han jublar av glädje över dig
i sin översvallande kärlek.

// Maria Melin, ungdomsdiakon i Tierps missionsförsamling

75 år i samma församling!

Vår församlings äldsta medlem avled förra veckan och inför tacksägelsen lästa jag församlingsbokens uppgifter om vår medlem. 1937 var det år när R beslutade sig för att vara en del i församlingen.

Funderingarna över R:s långa engagemang i och kärlek till sin församling, som var tydlig och märkbar ända in i det sista, leder mina tankar vidare; Hur ser det ut i dag, jämfört med för 75 år sedan.

Mycket har ändrats, men en hel del är sig nog också likt – och jag känner glädje och tacksamhet över att det är och får vara så.

Tänk att vi får vara med och vara behövda i en Guds församling! Vi får dela glädje och svårigheter med varandra, vi får dela frågorna om tron, uppdraget och livet. Vi får finnas till för att människor ska kunna hitta sin tro.

Jag kommer inte att vara medlem i samma församling i 75 år, men R:s kärlek och engagemang för sin församling – den ber jag om att många av oss ska få känna och dela.

Eva Altemar, diakon i Södra Nissadalens missionsförsamling

Diakonernas Riksförbund och Diakondagar

Jag är nyss hemkommen fylld av intryck från två fantastiska dagar med Diakonernas riksförbund, dess årsmöte och Ulla Käll, diakon som arbetar med retreat, andlig vägledning, taizé och gitarrmusik i Norge och Sverige på ett fängslande sätt. En av hennes rubriker var ”Sänk skuldrorna – höj blicken” – om att lyssna till sin längtan. Vad värdefullt det är med sådana här mötesplatser!!!

Jag vill även nämna om två diakondagar jag vartit med om på kort tid. Det är så givande att möta engagerade, härliga diakoner. Den ena diakondagen var i Kil, den andra i Lidköping. På båda platser fick vi dela med varann och höra om insprerande diakonalt arbete. Det ligger en väldig styrka i att vi diakoner kommer samman, delar erfarenheter, stöttar och uppmuntrar varann och ber för varann.

Yvonne Jureheim, diakon i Missionskyrkan i Lidköping berättade bl.a. om ”Dialogen” – Kyrkornas Terapeutiska Samtalstjänst –  som de har startat tillsammans med kyrkorna i Lidköping (LKS –  Lidköpings Kristna Samarbetsråd) då de märkte ett behov av att människor behövde hjälp i sina relationer. ”Dialogen” är ett forum som erbjuder psykoterapeutiska samtal, där också den andliga sidan av livet får finnas med. Man vill försöka skapa förutsättningar för denna helhetssyn på människan. Detta ska inte ses som en ersättning för församlingarnas själavård och andliga vägledning utan som ett komplement. Vill du veta mer om detta arbete hör av dig till Yvonne Jureheim, diakon i Lidköpings Missionskyrka.

Tankar om tillväxtzoner

 

Efter besök på vårdcentral, röntgen och ortoped i olika ärenden har jag fått reda på att barn har tillväxtzoner i sina ben. Tillväxtzonerna finns i båda ändarna på alla avlånga ben i kroppen exempelvis lårbenen, vid fotleder och handleder. Tillväxtzonen är en ganska svag punkt i skelettet hos barn, därför är man lite extra uppmärksam på just dessa områden om barn har ramlat eller slagit sig på något sätt.

Jag berättade för en vän om mina funderingar om tillväxtzoner och hon svarade att egentligen bör alla vara rädda om sina tillväxtzoner. Inte bara växande barn och ungdomar. En personlig tillväxtzon kan ju vara något som man gör för rekreation eller för att må bra. Det kan vara sommarstugan, ett smultronställe, en förening, ett kompisgäng etc. En plats eller ett tillstånd där man får energi och en plats att växa som människa. Jag är glad att hon är min vän, det är en god tillväxtzon i mitt liv.

Att se människan, att vara en medvandrare, ge stöd och uppmuntran för den som behöver det, att vara med och skapa en trygg miljö både fysiskt och psykiskt, att se orättvisor och arbeta för att avskaffa dem är något av diakonins grund. Vi kan alla tillsammans bidra till att skapa goda tillväxtzoner bland både barn och vuxna, diakon eller ej.

 

 

Anneli D Morken

 

Vatten som ger liv

Jesus är det levande vattnet, det vatten som ger liv!

Vattnet är en viktig del i våra liv. Vi behöver och använder det dagligen. Ofta utan att vi tänker på det. Vi tvättar oss rena, vi släcker vår törst, osv. Vi klarar oss inte utan vatten!

Kanske är det därför som vattnet har blivit en så användbar symbol för oss! Vi klarar oss inte utan vatten och vi klarar oss inte utan Gud.

Vattnet hjälper oss att bli rena och det hjälper oss att växa. Det hjälper oss som privatpersoner, som kristna och som församlingar.
Nästa helg ska ännu en av vattnets betydelser bli tydliga i den föramling där jag arbetar. Då ska fyra tonåringar döpas och några ska också bekräfta sitt barndop. Då får vattnet återigen en större betydelse. Självklart är betydelsen störst för dem som har tagit beslutet att döpas in i Kristus, men jag tror att en sådan händelse också ger kraft och näring till församlingen.

 

Vi står i en ny tid för vår kyrka. Gemensam Framtid letar sina former. Vi vet grunden, men hur ska vi förmedla den?Och mitt i allt det så tänker jag att det är ju det jag kommer att vara med om nästa helg som är det viktiga. Att få se hur vattnet kan förändra och ge kraft. Att unga människor vill leva ett liv tillsammans med Kristus. Det kommer alltid att vara relevant. Vi behöver vattnet, vi behöver Kristus!

 

// Maria Melin

Att varje dag be för att vara till särskild betydelse för
någon annan är naturligtvis en bra bön.

Är det kanske så att när vi ber för att någon eller några
andra ska ”komma i vår väg” så är det vi själva som förändras, och att våra
ögon öppnas på ett särskilt sätt för andra? Att den andre ofta finns framför
oss, men att vi inte alltid ser dem.

Eller är det så att vi kommer i deras väg?

 

Ibland behöver du och jag betyda något alldeles extra för
någon annan, och ibland behöver vi möta den andres omsorg på ett särskilt sätt.
Ibland får jag möta Guds omsorg genom dig, och ibland får du möta Gud genom
mig. Vi får tillsammans bära varandra och hålla tron på Gud levande.

 

//Håkan Altemar, Halmstad

 

Jan Stenmarks bilder är en favorit i vårt hem.

Diakonens många olika uppdrag i den lokala församlingen

Vardagen, för diakonen i den lokala församlingen, bjuder på
minst sagt skilda uppdrag.

Sista helgen i augusti var det läger. 65 personer av olika
åldrar och storlekar möttes till en weekend under temat ”ansikte mot ansikte”.
Allt skulle naturligtvis fungera så bra som möjligt från att ha någonstans att
sova till mat i rättan tid. Vilken glädje att få vara med som organisatör i
sådant sammanhang. Det blev många goda samtal ”ansikte mot ansikte”.

Men för en del var det mest spring i benen.

 

Hälsar

Margareta Björn

Ett par för stora sommarskor

Ett par för stora sommarskor.

En dag upptäckte vår 12 åriga dotter hur bekvämt det var att gå i ett par nummer för stora skor, hur enkelt det var att hoppa i dem och hur enkelt de gick att hoppa ur. Så under sommaren har jag fått dela ett par sommarskor med henne. Skorna hade varit använda under några säsonger redan men de var ändå ganska välbehållna. Vid ett tillfälle när jag skulle använda skorna fann jag dem riktigt ingångna och fuktiga, även fulla av gräs efter dagens spring i sommargräset. Jag frågade henne om det inte var besvärligt att springa och cykla i de där skorna men svaret blev att de var sköna och så enkla att använda.

Vår lilla flicka håller på att bli stor. Hon har snart växt ikapp oss och från oss, det är väl som det ska.  Jag ska nog vara glad så länge hon vill gå i mina skor, tids nog vill hon själv välja sina vägar och det är också som det ska.  Att under en sommar gå i sin mammas skor kanske var att omedvetet påminna både sin mor och sig själv om att snart har jag växt i skorna, jag är på väg att bli stor mamma. Eller att ännu en liten tid få känna frihet och utrymme, en vetskap om att det fortfarande finns tid att vara barn.

Vad tänker och känner då mamma? Hon tänker att tiden går fort, hon tänker att det är en utmaning att kunna ge sina barn både rötter och vingar. Hon tänker att snart är det jag som följer dig. Hon känner både glädje och vemod. Hon tänker på att det finns barn som inte har så många skor att låna. Hon tänker på det ansvar föräldrar och vuxna har att bry sig om hur barnen mår, både sina egna och andras. Hon tänker att det inte alltid är enkelt men livsviktigt att bry sig om.

 

Anneli D Morken

 

 

 

 

 

Tillsammans

De flesta av oss håller nog med om att begreppet ”ensam är stark” inte håller särskilt bra i längden.

I veckan fick jag vara med om att påminnas om att vi kan göra skillnad, om vi gör det tillsammans. Jag var med på en samling med ca 50 andra personer som vill göra skillnad bland unga människor i Tierps kommun. De är beredda att satsa tid och energi. Och då var det liksom ingen tvekan om att vi tillsammans kan göra så mycket mer.

När jag var liten läste jag Bamse och av någon anledning så har just en liten historia fastnat i minnet. Det är när Bamse möter några små ekorrar som har problem med ett träd som fallit över vägen. De är för små för att orka flytta på det och blir självklart glada när de får se att Bamse kommer, han kan ju hjälpa dem. Men dunderhonungen står hemma och Bamse är lika svag som andra björnar. Ekorrarna blir förtvivlade, men Bamse förklarar genom att ta upp en pinne. Han bryter den en gång, det går ganska lätt. Han lägger ihop de två bitarna och bryter igen, det är lite svårare denna gång. Så fortsätter han, bryter isär och lägger ihop bitarna, tills det tillslut är helt omöjligt att bryta mer. Tillsammans har bitarna bildat något mycket starkare än den ensamma pinnen.
Ekorrarna fattar poängen och tillsammans hjälps de åt att flytta på trädet som ligger över gatan.

På vilket sätt får du kraft tillsammans med andra? Vad åstadkommer ni tillsammans?

 

// Maria Melin

Sida 2 av 3«123»