Arkiv efter Författare

Varför i hela världen är jag diakon!?

I snart åtta år har jag varit diakon och emellanåt får jag frågan vad en diakon gör och varför jag har valt att bli det.

Den här helgen är jag i Vännäs på ungdomskonferensen Någonting större och equmenias riksstämma. Och här, mitt bland mängder av ungdomar, har jag verkligen blivit påmind om varför jag gör det jag gör.

Jag är diakon av två skäl:

Jag får ta emot Guds kärlek genom människor jag möter.

Jag får dela med mig av Guds kärlek till andra människor.

Ja, det är flummigt. Det säger varken tydligt vad jag gör eller tydligt varför. Men det är de allra främsta orsakerna. Det finns så mycket människor som behöver få kärlek och den kärlek jag har fått från Gud den är så stor att jag bara inte kan låta bli att dela med mig.

Jag lyckas verkligen inte alltid och det finns så otroligt mycket mer att göra. Men små steg framåt, är det jag klarar.

Kanske känner du en kallelse att få sprida Guds kärlek! Kanske är diakon något för dig?
 

 

Alldeles vanligt diakonalt arbete

Hur ser det diakonala arbetet ut i det sammanhang där du finns? Kanske soppluncher, besök hos gamla, stödgrupper av olika slag? Diakonalt arbete kan vara så mycket olika och det är så viktigt!

Men jag skulle vilja lyfta fram det diakonala arbete som vi, enligt min erfarenhet, ofta glömmer bort. Och väldigt ofta är det ett av de större diakonala insatser församlingarna gör.

Har du kommit på vad jag tänker på?
Jo, jag tänker på församlingens barn och ungdomsarbete. Kanske är det scouting, barnkör, tonårsarbete eller något annat. Varje vecka samlas många ledare i vårt land för att göra sig redo att ta emot barn och unga. Och det är så viktigt! Att skapa miljöer där barn blir sedda, uppmuntrade och älskade! Det är diakonalt arbete!

Så nästa gång ni pratar om diakonalt arbete, glöm inte att lyfta det som görs bland barnen. Och glöm inte att uppmuntra de ledare som ger av sin tid. De är fantastiska!

Träning!

Så här i början av det nya året är det nog många av oss som tänker att nu är det dags att ta tag i saker och ting. Det här året ska bli året då jag tränar. Kanske går till gymmet, börjar på zumba, simmar… För att komma i god fysisk form så behöver träningen vara regelbunden, och någorlunda ofta. Och i början brukar det gå ganska bra, men sen… Skälen och ursäkterna tornar upp sig och resultatet blir ofta att träningen uteblir.

Kanske är det bara jag som känner igen mig i det här!?
Hur som helst så tror jag att det finns en annan del av oss själva som vi också behöver träna men som vi är ännu sämre på att komma igång med. Jag tänker på vår självkänsla!
Självkänslan finns inte där av sig själv och det är så lätt att den försvinner nästan helt. Därför behöver vi träna. Vi behöver säga åt oss själva att vi är bra, vi behöver fundera på vilka goda egenskaper vi har använt just idag. Och vi behöver våga vara stolta över det vi gör!



När tränade du sist?

Jag arbetar mycket med tonåringar i min tjänst som ungdomsdiakon. Och just detta att träna självkänsla försöker jag plocka in på många olika sätt i arbetet. Det blir så lätt så att budskapet om att ”Gud älskar dig” går att förstå utifrån andra, men själv är det svårt att ta till sig. Då kan min roll som ledare få bli att vara tränare. En tränare som peppar och ser goda sidor. En tränare som ger redskap för att själv träna självkänsla.


Sef 3:17
Herren, din Gud, bor hos dig,
hjälten och räddaren.
Han jublar av glädje över dig
i sin översvallande kärlek.

// Maria Melin, ungdomsdiakon i Tierps missionsförsamling

Tomt!?

Egentligen skulle det här inlägget ha kommit förra veckan, men så blev det ju bevisligen inte. Så tänkte jag lite snabbt försöka skriva ihop nåt, men vad? Massor av upplevelser och tankar finns, men ändå känns huvudet alldeles tomt på inspiration. Och kanske behöver det vara så ibland. Alldeles tom… För hur ska man annars kunna fylla på med nytt?

Vi behöver vila i livet, att hitta balansen mellan arbetet och vilan/återhämtningen. Så jag nöjer mig nog med tomheten den här gången!

 

Vill du läsa mer om vad just jag gjort på sistone så är det här en länk till Ulla-Marie Gunners blogg.

 

// Maria Melin, diakon i Tierps missionsförsamling

Vatten som ger liv

Jesus är det levande vattnet, det vatten som ger liv!

Vattnet är en viktig del i våra liv. Vi behöver och använder det dagligen. Ofta utan att vi tänker på det. Vi tvättar oss rena, vi släcker vår törst, osv. Vi klarar oss inte utan vatten!

Kanske är det därför som vattnet har blivit en så användbar symbol för oss! Vi klarar oss inte utan vatten och vi klarar oss inte utan Gud.

Vattnet hjälper oss att bli rena och det hjälper oss att växa. Det hjälper oss som privatpersoner, som kristna och som församlingar.
Nästa helg ska ännu en av vattnets betydelser bli tydliga i den föramling där jag arbetar. Då ska fyra tonåringar döpas och några ska också bekräfta sitt barndop. Då får vattnet återigen en större betydelse. Självklart är betydelsen störst för dem som har tagit beslutet att döpas in i Kristus, men jag tror att en sådan händelse också ger kraft och näring till församlingen.

 

Vi står i en ny tid för vår kyrka. Gemensam Framtid letar sina former. Vi vet grunden, men hur ska vi förmedla den?Och mitt i allt det så tänker jag att det är ju det jag kommer att vara med om nästa helg som är det viktiga. Att få se hur vattnet kan förändra och ge kraft. Att unga människor vill leva ett liv tillsammans med Kristus. Det kommer alltid att vara relevant. Vi behöver vattnet, vi behöver Kristus!

 

// Maria Melin

Tillsammans

De flesta av oss håller nog med om att begreppet ”ensam är stark” inte håller särskilt bra i längden.

I veckan fick jag vara med om att påminnas om att vi kan göra skillnad, om vi gör det tillsammans. Jag var med på en samling med ca 50 andra personer som vill göra skillnad bland unga människor i Tierps kommun. De är beredda att satsa tid och energi. Och då var det liksom ingen tvekan om att vi tillsammans kan göra så mycket mer.

När jag var liten läste jag Bamse och av någon anledning så har just en liten historia fastnat i minnet. Det är när Bamse möter några små ekorrar som har problem med ett träd som fallit över vägen. De är för små för att orka flytta på det och blir självklart glada när de får se att Bamse kommer, han kan ju hjälpa dem. Men dunderhonungen står hemma och Bamse är lika svag som andra björnar. Ekorrarna blir förtvivlade, men Bamse förklarar genom att ta upp en pinne. Han bryter den en gång, det går ganska lätt. Han lägger ihop de två bitarna och bryter igen, det är lite svårare denna gång. Så fortsätter han, bryter isär och lägger ihop bitarna, tills det tillslut är helt omöjligt att bryta mer. Tillsammans har bitarna bildat något mycket starkare än den ensamma pinnen.
Ekorrarna fattar poängen och tillsammans hjälps de åt att flytta på trädet som ligger över gatan.

På vilket sätt får du kraft tillsammans med andra? Vad åstadkommer ni tillsammans?

 

// Maria Melin

Ett popcorn

Bilden är tagen på Tonårslägret X i Mellansvenska distriktet

Förra veckan var jag på läger. En vecka tillsammans med 80 andra, tonåringar och ledare. En vecka full av sol och bad (fast jag badade inte och höll mig mest i skuggan), men framför allt en massa Gud!

Skulle kunna skriva mycket om lägret om möten, samtal, glädje och allt annat som ryms på ett läger. Men jag tänkte dela med mig av en tanke som vi fick en av kvällarna då vi hade besök av Jonas Helgesson, ståuppare med många goda tankar. Men det var just en som fastnade och den kom alldeles i slutet.

För att kunna växa och utvecklas som vi ska behöver vi finnas i en varm miljö. Om du omger dig av människor som ser ner på dig och ständigt har något negativt att säga så kommer du inte att utvecklas till den du är tänkt att vara. Men om du får vara i en varm miljö med människor som uppmuntrar dig så kommer du att utvecklas. Som ett popcorn. Ett popcorn som läggs i kylen händer inget med, men ett popcorn i en microugn kommer att poppa! Det är samma popcorn, men värmen behövs!

Men jag tror att vi behöver mer än bara varma människor, Guds närvaro i våra liv kan få oss att poppa ut till dem vi är tänkta att vara!

Att sitta inne med frågor…

Jag tror att det är väldigt viktigt att vi får ställa våra frågor. Frågor om livet, frågor om tron, frågor om allt. För tänk så mycket vi går och funderar på. Frågor som vi inte vågar ställa för att vi tror att vi är själva om dem eller för att vi tror att det är ”dumma” frågor.

Nästan alla de barn och ungdomar som jag möter får någon gång chansen att lägga en fråga i en frågelåda. Frågor som kan handla om vad som helst.

Igår hade vi sista gången före jul med konfirmanderna. Då passade vi på att svara på frågor från vår frågelåda. Det var frågor som rörde allt mellan ”Får man flirta i kyrkan?” och ”Hur vet man när man är kristen?”.

Som ni kanske förstår så gillar jag det här med frågelådor. Kanske därför att jag aldrig vågade fråga när jag var yngre. Kanske också därför att jag lär mig så väldigt mycket av att vara med och försöka svara på frågor som kommer in.

Våga fråga, och våga skapa miljöer där frågorna får komma fram! Vad är din fråga?

En speciell dag…

En kväll bestående av lekar från Kongo, rostat bröd, prat om framtida utbildningar och lite tjejsnack. Mitt i allt detta får jag vara med. Mitt i mötet med tonåringar.

Kanske verkar det som en vanlig fredagskväll i kyrkan. Men nej, det är ingen vanlig kväll. För under en vanlig kväll får man väl inte vara med om alla dessa möten? En vanlig kväll lyssnar man väl inte på när en tonåring berättar om hur hon känner sig trygg med Gud vid sin sida?  

Varje dag, varje möte är nytt! Kanske behöver vi påminna oss om det. Att inte ta livet allt för självklart. Det finns inga vanliga dagar…