Arkiv efter Författare

Det händer något när vi möts

Vi är några stycken som träffas varannan torsdag kväll. När vi började under hösten var ambitionen att ha en rejäl läsning och reflektion av Jim Wallis bok Agenda för en hoppfull värld. Den är spännande och utmanande för oss som individer, men naturligtvis som församling och kyrka.

Vid första träffen berättade vi kort om varför var och en ville vara med, ambitioner, motiv och eventuella drömmar. Redan från början antog vi hållningen att det här ska inte bara vara en grupp som möts för sin egen utvecklings skull, utan vad kan vi engagera oss för i vårt samhälle. Vi har trevligt, har spänstiga diskussioner, fikar och har olika synsätt: men vi lyssnar verkligen på varandra och dragits med av varandras behov och olika engagemang.

Några exempel:

”Agendagruppen” (som vi kallas) har aktivt deltagit i politikerutfrågning kring samhällsbyggnad och miljöfrågor. Gruppen har också arrangerat en hearing på Internationella kvinnodagen kring våld i nära relationer med involverade politiker, socialnämnd, Brottsofferjouren och andra inblandade parter. Någon satte upp inbjudan på alla vårdcentraler, en annan på Högskolan och ICA Maxi. En tredje på biblioteket och på Akuten. En fjärde har lämnat inbjudan till ännu fler bibliotek,,,,,

Varför skriver jag om detta? Försöker jag lyfta fram oss och ”tycka att vi är duktiga”? Nej, nej. Verkligen inte. Men goda exempel kan inspirera. Min tro är att detta bara är början på vårt nytända engagemang.

Möt varandra och ta del av den andre, släpp in den andre i ditt liv och tillåt andra bli en del av ditt liv och det du brinner för. Något händer när vi möts, och våga vara en medskapare av en Hoppfullare värld.

Håkan Altemar

Haematopus ostralegus

Haematopus ostralegus – är det någon av er som vet vad det är?

Det är det latinska namnet på Strandskatan, min absoluta favoritfågel, alla kategorier. Den signalerar vår – så vi gör en del turer ut till stränderna för att spana efter den och våren. Ännu har jag inte sett den, men snart, snart. Det brukar vara som så att när jag närmar mig stranden, brukar jag förväntansfullt spana åt söder och norr utmed strandkanten och så kan jag på långt håll se några fåglar som går ute i vattenbrynet och hoppet tänds – är det så att de är här nu?

Och så går jag närmre och ser det svart- vita och de röda benen och den röda näbben: Ja, de har kommit. Jag brukar inte ropa högt, men inom mig jublar jag riktigt, riktig högt: Det är vår! Oavsett hur kallt det känns och hur isande vinden kan vara ute på stranden så är det så: Har Strandskatan kommit så är det vår!

Strandskatan är också något mer för mig än bara en favoritfågel. För mig har den blivit som en Guds gåva till mig. På många sätt ser jag Gud, eller i alla fall Guds omsorg, uppmuntran och kärlek i den. För känslan av glädje, tacksamhet och energi jag får av att se Strandskatan, det tror jag är en gåva från Gud. Och kanske skulle vi göra det som jag gör varje vår och göra det oftare än bara några gånger om året och vid speciella tillfällen – nämligen spana efter Gud och tecken på Gud och Guds kärlek. I vad kan du och jag se Gud? I vem kan du och jag se Gud? Hur kan du och jag se Gud?

Vi kan se Gud i så mycket mer och mycket oftare än vi tror om vi tittar ordentligt. Och vi behöver inte ens spana, behöver inte ens ge oss av till vissa platser: Gud finns där och här i det vanliga, i det vardagliga. Ett leende, en fika med någon, en öm eller hjälpande hand som finns till. Allt det goda, glada, varma vi möter, känner och är med om: Se det som gåvor från Gud, se det som Gud själv som visar sig för dig.

Och vet att Gud finns vid din sida alltid, mycket oftare än vad Strandskatan visar sig. Den är trots allt bara en enkel, enkel bild av någon som egentligen inte kan beskrivas helt och fullt, men vars verk vi kan se dagligen.

Eva Altemar, Diakon Södra Nissadalens missionsförsamling

 

75 år i samma församling!

Vår församlings äldsta medlem avled förra veckan och inför tacksägelsen lästa jag församlingsbokens uppgifter om vår medlem. 1937 var det år när R beslutade sig för att vara en del i församlingen.

Funderingarna över R:s långa engagemang i och kärlek till sin församling, som var tydlig och märkbar ända in i det sista, leder mina tankar vidare; Hur ser det ut i dag, jämfört med för 75 år sedan.

Mycket har ändrats, men en hel del är sig nog också likt – och jag känner glädje och tacksamhet över att det är och får vara så.

Tänk att vi får vara med och vara behövda i en Guds församling! Vi får dela glädje och svårigheter med varandra, vi får dela frågorna om tron, uppdraget och livet. Vi får finnas till för att människor ska kunna hitta sin tro.

Jag kommer inte att vara medlem i samma församling i 75 år, men R:s kärlek och engagemang för sin församling – den ber jag om att många av oss ska få känna och dela.

Eva Altemar, diakon i Södra Nissadalens missionsförsamling

Julen är givandets tid

Sex av tio svenskar skänker pengar till välgörenhet inför jul. Enligt en ny Sifo-undersökning planerar 60 procent av svenskarna att ge pengar till välgörenhet.

När vi hjälper andra mår vi själva bättre, det kan man bevisa i neurovetenskapliga studier. När forskare studerar hjärnan med magnetröntgenkamera så har de sett att de områden i hjärnan som är relaterade till välbefinnande ”lyser upp” när vi skänker pengar.

Jag är naturligtvis för givandets tid med välgörenhet, insamlingar, kampanjer och artister i stödjande ”galor”. Jag tänker på nödvändigheten av detta för vårt egna internationella arbete ”Mirakelkampanjen”, Räddningsmissionen, Stadsmissionerna, Diakonia eller Sociala Missionen för att nämna några; Utan gradering och bara ett urval av goda exempel. Det finns så många som gör goda insatser. Men finns det inte en risk att vi betalar oss fria för att dämpa vår egna inre röst: Vad gör jag egentligen för andra och för de Jesus kallar mina minsta?

Vad händer i vår hjärna, och med vårt hjärta, när vi är givmilda och generösa med vår tid, engagemang eller praktisk omsorg. När vi inte skänker just pengar?

Vad ”lyser upp” då? Den viktigaste gåvan vi kan ge är att praktisera vår tro.

Vem vill bli forskningsobjekt? Jag själv, kanske….

 

Håkan Altemar, Halmstad

 

Esters sanning

Vi var samlade på en Tillsammans- helg, ett 60- tal i åldrarna 1 år upp till 75+.
Gemenskapen delades i lek, volleyboll, samtal, matlagning & disk, dans,
sång och bön.

Vid söndagens Gudstjänst delade vi gemenskapen kring Nattvardens bröd och vin och
denna gång skickade vi bröd och vin mellan oss. Orden ”Kristi kropp för dig
utgiven” eller ”Av kärlek” fick vi säga till varandra eller de ord som kändes
mest naturligt, eller bara se på den som satt bredvid och bara tyst räcka bröd
och vin till – allt efter det som var och en kände sig bekväm med.

Framför mig satt Ester 7 år, tyst och såg sig lite omkring på hur de andra gjorde och
vad de sa. Sedan vände hon sig till mig och viskade: ”Eva, vet du vad jag ska
säga”? ”Nej”, viskar jag tillbaka, ”Vad då”? ”Sprid kärleken vidare, det ska
jag säga när det blir min tur”.

Sprid kärleken vidare, så sant och så insiktsfullt från en 7- åring. Tack gode Gud
för barnen och deras sanningar.

Sprid kärleken vidare, det är ju den enkla och raka uppmaning och uppdrag vi har –
som enskilda, som församling och som en kyrka med Gemensam framtid.

Att sprida kärleken vidare, där var och en av finns och är.

Sprid kärleken vidare, Ester gör det på sitt sätt, hur gör jag det på mitt sätt? Hur
gör du det på ditt sätt?

För mig blev just den nattvardsstunden en av de starkaste på länge – både som en
utmaning och en uppmuntran, så därför vill jag dela med mig av Esters sanning,
som en utmaning och uppmuntran: Sprid kärleken vidare!

Eva Altemar, diakon i S. Nissadalen, Sennan

Inte alltid så enkelt

Det har varit höstlov för många under veckan som gick. Vi, Eva och jag, har haft fyra av våra syskonbarn här hos oss i Halland. Härliga dagar tillsammans, sådär lagom blandning av aktivitet och slappa i soffan. Ett värdefullt tillfälle för oss att ha kvalité med barnen (som är mellan fyra och elva år) utan föräldrar och kompisar i närheten. Förstå mig rätt; de har både utmärkta föräldrar och kompisar, men att få rå om varandra så här några dagar är speciellt. Jag tror att de flesta av er förstår vad jag menar, kanske till och med nickar instämmande.
En av dagarna, när jag stod med disken i vårt kök, kom jag på mig själv att kasta påbörjade smörgåsar, resterna av fil och flingor och ratade kanelbullar. Det kändes verkligen inte bra, jag upplevde mig skyldig på något sätt.
Vi har ingen skriven miljöpolicy hemma hos oss. Men vi försöker sortera, återvinna, inte slänga mat i onödan, fylla diskmaskinen maximalt, handla medvetet med mer ekologiskt och Fairtrade. Sakta, ibland små steg, men sakta bättre och bättre eller mer och mer.
Det är så lätt att vi lägger för mycket mat på tallriken, eller att ta till sig för mycket. Ibland är vår avsikt att agera rättvist vid matbordet; ingen ska få mer eller mindre, men kanske gör vi det ibland för att undvika konflikter.

Liksom ”Svenska Missionskyrkan vill (vi) verka för rättvisa, fred och bättre miljö. I omsorg om naturen och allt skapat vill kyrkan arbeta för en rättvis fördelning av jordens resurser” (ur Svenska Missionskyrkans konstitution).

Jag funderar på hur vi kan ha samtal med varandra och barnen om vårt gemensamma sätt att välja, handla och ta ansvar för miljö och rättvisa, utan att grunda för dåligt samvete och skuld? Hur genererar vi känslan till ett sätt att tänka och vilja leva, istället för en inställning präglad av hot och måste. Något vi får göra eller vill göra, inte måste göra.

Och tänk när barnen blivit intensivt medvetna tonåringar som ständigt påminner oss om ”den rätta vägen”!
Inte alltid så enkelt, då heller. Men säkert nyttigt.