Haematopus ostralegus

Haematopus ostralegus – är det någon av er som vet vad det är?

Det är det latinska namnet på Strandskatan, min absoluta favoritfågel, alla kategorier. Den signalerar vår – så vi gör en del turer ut till stränderna för att spana efter den och våren. Ännu har jag inte sett den, men snart, snart. Det brukar vara som så att när jag närmar mig stranden, brukar jag förväntansfullt spana åt söder och norr utmed strandkanten och så kan jag på långt håll se några fåglar som går ute i vattenbrynet och hoppet tänds – är det så att de är här nu?

Och så går jag närmre och ser det svart- vita och de röda benen och den röda näbben: Ja, de har kommit. Jag brukar inte ropa högt, men inom mig jublar jag riktigt, riktig högt: Det är vår! Oavsett hur kallt det känns och hur isande vinden kan vara ute på stranden så är det så: Har Strandskatan kommit så är det vår!

Strandskatan är också något mer för mig än bara en favoritfågel. För mig har den blivit som en Guds gåva till mig. På många sätt ser jag Gud, eller i alla fall Guds omsorg, uppmuntran och kärlek i den. För känslan av glädje, tacksamhet och energi jag får av att se Strandskatan, det tror jag är en gåva från Gud. Och kanske skulle vi göra det som jag gör varje vår och göra det oftare än bara några gånger om året och vid speciella tillfällen – nämligen spana efter Gud och tecken på Gud och Guds kärlek. I vad kan du och jag se Gud? I vem kan du och jag se Gud? Hur kan du och jag se Gud?

Vi kan se Gud i så mycket mer och mycket oftare än vi tror om vi tittar ordentligt. Och vi behöver inte ens spana, behöver inte ens ge oss av till vissa platser: Gud finns där och här i det vanliga, i det vardagliga. Ett leende, en fika med någon, en öm eller hjälpande hand som finns till. Allt det goda, glada, varma vi möter, känner och är med om: Se det som gåvor från Gud, se det som Gud själv som visar sig för dig.

Och vet att Gud finns vid din sida alltid, mycket oftare än vad Strandskatan visar sig. Den är trots allt bara en enkel, enkel bild av någon som egentligen inte kan beskrivas helt och fullt, men vars verk vi kan se dagligen.

Eva Altemar, Diakon Södra Nissadalens missionsförsamling