Medan degen jäser…

Satte mig ner framför datorn för att börja skriva några ord till den här veckans diakoniblogg, då jag plötsligt mindes att jag hade tvätt som måste hängas ut på tork medan det ännu var uppehållsväder. När jag ändå passerade förbi passade jag på att slänga in en ny omgång i maskinen. Slog mig på nytt ner vid tangentbordet, suckade lite och kom att tänka på brödet som jag skulle baka idag. Jag kan ju sätta igång degen så kan den jäsa medan jag skriver färdigt, tänkte jag. Plockade fram alla ingredienser, blandade ihop och körde igång hushållsassistenten. När jag ändå stod där vid diskbänken plockade jag ur diskmaskinen, fyllde maskinen med mer disk och röjde bort kastruller, bakformar och annat som ofta hamnar där. Nu var jag redo att fortsätta skrivandet. Funderade på vad dagen skulle innehålla och vidare på vad en blogg egentligen handlar om . ”Skriv personligt, titta på andra bloggar” var bl.a. tipsen vi fått. Nej nu hade brödet jäst färdigt, dags att baka ut det. Återvände för tredje gången till datorn.

”Ska bara, ska bara” ord som både mina barn och jag själv använder. Jag håller på med en massa saker parallellt, för så fungerar vi människor för det mesta. Någon kanske vill kalla det en undanflykt eller att undvika det man egentligen behöver göra men varifrån ska man annars få inspiration om inte i vardagens trivialiteter och livsflöde. ”Livet är det som pågår medan vi gör annat”. Där kom visst postbilen, bäst att se om det kommit något viktigt brev. På väg tillbaka passerar jag blomsterrabatten, här växer det visst ogräs som måste rensas bort. Tittar på borstnejlikor och malvor, de trivs bra där de står, men glanskörsbärsträdet fick nog fel växtzon och kanske behöver det ett mer skyddat läge. Tänker på våra liv och våra egna växtförhållanden, hur viktigt det är med god växtplats och ibland skyddande lägen. Det finns människor som själva har en god jordmån runt sig, i deras närhet kan man uppleva att här är det gott att vara, här tillåts man att växa. Tillbaka från trädgårdens funderingar och åter till skrivandet. Det ringer på dörren, en kusin till barnen kommer. De håller på att skriva ett filmmanus, sommarens projekt. Timern piper, bullarna är färdiga. Det får bli en fika på verandan.

Om inte bara fanns, ett litet utfyllnadsord. Bara kan vara enkelt men det kan också innehålla någons högsta önskan. Att bara få bli frisk, att bara våga något nytt. Att bara finnas tillhands för någon annan, kan innebära att man erbjuder ett skyddat läge för den som är i behov av det.

Ser på den skrivna texten, två plåtar pizzabullar och tre tvättmaskiner senare och tänker att det här blev nog ett riktigt lapptäcke, mer en livsstilsblogg än en diakoniblogg men tänker att diakoni också handlar om att vara mitt i livet och i livsflödet. Men ikväll, då ska jag förhoppningsvis bara gå en tur i skogen med min vandringskompis och vi ska bara prata om livet i stort och smått. Vi ska bara stanna upp några gånger för att titta på någon vacker blomma eller bara plocka lite blåbär för att äta just då. För att sedan bara gå vidare, stanna för att leta upp stigen på nytt och fortsätta vårt samtal om drömmar, besvärliga situationer och allt annat. Kort och gott en god växtzon. Bara det inte regnar allt för mycket.